LINNÉSTIGARNA I UPPSALA

Här börjar Linnéstigen Gamla Uppsalavandringen! Då vid stadens slut, nu i Uppsalas kärna. Följ vandringen över den platta slätten upp på den knastertorra åsen och ända till den hemlighetsfulla gungande Sjödyn.

År 1622 bestämdes att för alla handelsvaror som infördes till rikets städer skulle en viss tull eller s k accis betalas till staten. Det kunde gälla livsförnödenheter, köpmannavaror och hantverksalster. För att genomföra detta bestämdes att städerna skulle omgärdas med staket, dike eller, som i Uppsala, tätt ställda lador med särskilda s k tullportar. Vid varje tull byggdes dessutom en tullstuga för en vaktmästare och en skrivare. Dessa skulle undersöka de inkommande vagnslassen med varor och efter fastställd taxa uppbära tullen, vanligen utgörande 3 % av varornas värde.

I Uppsala tillkom under 1600-talets första hälft flera tullportar, förlagda till stadens gamla in- och utfartsvägar. På 1640-talet påbörjades arbetet med att genomföra en ny stadsplan i form av ett rutnätsmönster. Två huvudgator korsade varandra i stadens mitt där ett torg, Stora torget, placerades. Vid slutet av dessa gator tillkom under 1600-talets senare hälft Svartbäckstullen, Kungsängstullen, Vaksalatullen och Fjärdingstullen. Dessutom tillkom den s k Slottstullen nedanför slottet, och vid hamnen låg sedan tidigare Sjötullen.

Tullporten utgjordes av en hög träkonstruktion med dubbeldörrar krönt av ett tresidigt överstycke med kungligt namnchiffer. Tullporten skulle hållas stängd nattetid och öppnas tidigt på morgonen. I dess närhet låg tullhuset, en enklare, torvtäckt byggnad av timmer där tulltjänstemannen hade sin tjänstelokal och bostad. Denna ersattes av en ny 1706. År 1811 upphörde tullförordningen, varefter tullporten revs. Tullstugan revs först 1901.

Carl von Linné utgick med sina studenter från denna stadstull då de skulle ut på exkursion mot Gamla Uppsala, Herbatio Upsaliae antiquae, för att bl a studera kärrväxter vid Vittulsberg.

Leran under dina fötter är ett minne av havet. Men om du hör vågors plask idag, är det nog från Fyrishov. En badplats med lång tradition.

I Uppland fanns det förr gott om tegelbruk tack vare leran på Uppsalaslätten. Lera kallas jordar där mineralkornen är mindre än 0,002 mm. Det är så smått att det inte går att se med blotta ögat! Efter att inlandsisen smält bort var Uppsala havsbotten. I ett stilla hav sjönk de små lerkornen sakta och oändligt långsamt bildades de tjocka lerlagren som är Uppsalaslätten. Leran bröts i täkter och torkades i formar. Till slut brändes den till tegel i en ugn. Av detta byggdes hela domkyrkan!

Grunden till badet Fyrishov fanns redan på Linnés tid, fast då i form av en badplats i ån.

Här når du nya höjder! Om du orkar ta dig upp belönas du av nya perspektiv. Under våren lyser backsippor i mängder upp marken. En särskillt välväxt sippa går att titta närmare på året om.

Titta närmare på den vackra backsippan och upptäck vilka andra växter som lyckas överleva här. Backsippan blommar på den torra sanden under tidig vår, men trivs allra bäst om betande djur håller konkurrenter borta, och trampar sönder gräset så att sippans frön får fäste. Efter blomningen står dess fjäderlätta plym av frön kvar, tills vinden sliter loss dem och sprider dem vidare.

Från Röboåsen och dess omgivningar har man länge tagit grus och lera. Grustäkt i stor skala avslutades på 1980-talet. Sedan har skadorna lagats med massor, som har täckts med ett lager grus, och såtts med ängsfrö. Ser du idag vad som är lagat och vad som är äkta?

Dessa fascinerande högar kan inte undgå att dra blickar till sig i det i övrigt mest platta Uppsala. Högarnas blomsterängar vårdas sedan tusentals år av betande djur.

Gamla Uppsala högar anlades antagligen ungefär år 500 e. Kr. Högarna byggdes på åsen där de syns extra bra, av åsmaterial. I tusentals år har högarna sedan betats eller slagits med lie. Därför finns en rik flora där än idag. Även Linné besökte de mäktiga gravhögarna, och fascinerades över ängsfloran. I det moderna jordbrukets landskap blir ängen alltmer sällsynt.

Se bild på Gamla Uppsala högar från utgrävningen 1874 från Riksantikvarieämbetet.

Följ spången ut på kanten av den gungande Sjödyn. Hoppa lite försiktigt bredvid spången så känner du varför det heter gungfly! Har du sett till Sjödyns dolda blodtörstiga djur och växter?

I Sverige finns nästan 100 000 sjöar och de täcker knappt en tiondel av landets yta. Men de har varit fler, många mindre och grundare sjöar har försvunnit! En sjös sorgliga öde är att sakta blir grundare och grundare av sand, växtdelar och annat från land, till slut blir de en myr och sedan en skog. Ju mer näringsämnen som följer med bäckar och diken, desto fortare växer sjön igen. Ny sjöar bildas igen när nästa istid kommer eller när klimatet förändras.