LINNÉSTIGARNA I UPPSALA

Detta är startpunkten för Hågavandringen. Då vid stadens slut, nu i Uppsalas kärna. Men även staden myllrar av liv för den som håller utkik – inte minst i grönskan i Engelska parken och i kyrkogårdens ståtliga träd.

År 1622 bestämdes att för alla handelsvaror som infördes till rikets städer skulle en viss tull eller så kallad accis betalas till staten. Det kunde gälla livsförnödenheter, köpmannavaror och hantverksalster. För att genomföra detta bestämdes att städerna skulle omgärdas med staket, dike eller, som i Uppsala, tätt ställda lador med särskilda s k tullportar. Vid varje tull byggdes dessutom en tullstuga för en vaktmästare och en skrivare. Dessa skulle undersöka de inkommande vagnslassen med varor och efter fastställd taxa uppbära tullen, vanligen utgörande 3 % av varornas värde.

I Uppsala tillkom under 1600-talets första hälft flera tullportar, förlagda till stadens gamla in- och utfartsvägar. På 1640-talet påbörjades arbetet med att genomföra en ny stadsplan i form av ett rutnätsmönster. Två huvudgator korsade varandra i stadens mitt där ett torg, Stora torget, placerades. Vid slutet av dessa gator tillkom under 1600-talets senare hälft Svartbäckstullen, Kungsängstullen, Vaksalatullen och Fjärdingstullen. Dessutom tillkom den s k Slottstullen nedanför slottet, och vid hamnen låg sedan tidigare Sjötullen.

Tullporten utgjordes av en hög träkonstruktion med dubbeldörrar krönt av ett tresidigt överstycke med kungligt namnchiffer. Tullporten skulle hållas stängd nattetid och öppnas tidigt på morgonen. I dess närhet låg tullhuset, en enklare, torvtäckt byggnad av timmer där tulltjänstemannen hade sin tjänstelokal och bostad. Sedan verksamheten upphört 1811 revs tullporten och tullhuset fick sedermera ge plats för Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Carl von Linné utgick med sina studenter från denna stadstull då de skulle ut på exkursion mot Håga och vidare till Kung Björns hög, Herbatio Hogensis.

En rofylld rastplats med utsikt över flacka åkrar. Samtidigt ett barskrapat ärrat urberg som stått pall för en hänsynslös kilometertjock inlandsis. Här är historien bokstavligt talat huggen i sten.

Backarna häromkring har varit bebodda i många århundraden. Förr bosatte man sig gärna på torra höjder, och odlade på lägre liggande bördiga jordar. På skogsmarker betade djuren. Här intill låg Rickomberga by, och de intilliggande byarna Stabby och Berthåga. Spåren av svunna tider kan man finna som gravhögar och bebyggelselämningar. Små skärvor, djurben och sot är ledtrådar om liven som levts. På Linnés 1700 tal bestod Rickomberg by av sex gårdar som omgavs av åkrar.

Ta en paus på en oväntad utsiktsplats och se ut över gränslandet mellan stad & land. Ur skogen tvärs över dalen växte höghusen upp på slutet av 1960-talet. Var tror du staden växer om hundra år?

Dammarna i Ekebydalen är rester av lertäkter. Där bröt man lera till Ekeby Bruk, som brände leran till kakel och keramik. Idag är två av täkterna förvandlade till dammar, till glädje för många fåglar och groddjur, och de övriga har fyllts igen. Ekeby bruks gamla industribyggnader, som du kan skymta i nordost, är omvandlade till Ekeby gymnasium.

I norra kanten av dalen, mot Flogsta går gamla banvallen, längs denna gick tåg till Enköping från 1911 till 1979. Idag är det en gång- och cykelväg.

Här bland fornminnen, böljande hagar och en rik kulturmiljö finns Lill-håga, en inbjudande och fantasifull plats som erbjuder små besökare en egen värld.

I hagen betar boskapen rofyllt tuggande. Så länge djuren mumsar ryms många olika blommor för ingen kan ta för mycket plats. Förr betades hagen så hårt den tålde för att djuren skulle bli mätta. Trädens grenar togs till foder och på så vis skuggade trädkronan också mindre av hagens gräs. Det kallas hamling, och ger träden en lustig krattlik form.

Ängen slog bonden med lie, för att torka till hö, som mättade djuren i lagården på vintern. Där inne blev det fullt av gödsel, som lades på åkern för att få en bra skörd.

Idag kan bonden köpa både foder till djuren och gödsel till åkern. Därför måste inte alla bönder ha djur på sin gård längre. Bondens jobb blir enklare och både åkrar och djur kan bli större och ge mer mat till oss. Hage och äng växer sakta igen till skog, och landskapet blir annorlunda än förr.

I norra kanten av dalen, mot Flogsta går gamla banvallen, längs denna gick tåg till Enköping från 1911 till 1979. Idag är det en gång- och cykelväg.