LINNÉSTIGARNA I UPPSALA

Här börjar Linnéstigen Ultunavandringen! Slottet och slottsparken är sig nog ganska likt sedan Linnés tid, men hur är det med resten av landskapet längs vandringen? Tror du att Linné skulle behöva dig som guide om han gick här idag?

År 1622 bestämdes att för alla handelsvaror som infördes till rikets städer skulle en viss tull eller s k accis betalas till staten. Det kunde gälla livsförnödenheter, köpmannavaror och hantverksalster. För att genomföra detta bestämdes att städerna skulle omgärdas med staket, dike eller, som i Uppsala, tätt ställda lador med särskilda s k tullportar. Vid varje tull byggdes dessutom en tullstuga för en vaktmästare och en skrivare. Dessa skulle undersöka de inkommande vagnslassen med varor och efter fastställd taxa uppbära tullen, vanligen utgörande 3 % av varornas värde.

I Uppsala tillkom under 1600-talets första hälft flera tullportar, förlagda till stadens gamla in- och utfartsvägar. På 1640-talet påbörjades arbetet med att genomföra en ny stadsplan i form av ett rutnätsmönster. Två huvudgator korsade varandra i stadens mitt där ett torg, Stora torget, placerades. Vid slutet av dessa gator tillkom under 1600-talets senare hälft Svartbäckstullen, Kungsängstullen, Vaksalatullen och Fjärdingstullen. Dessutom tillkom den s k Slottstullen nedanför slottet, och vid hamnen låg sedan tidigare Sjötullen.

Tullporten var hög konstruktion med dubbeldörrar krönt av ett tresidigt överstycke med kungligt namnchiffer. Tullporten skulle hållas stängd nattetid och öppnas tidigt på morgonen. I portens närhet låg tullhuset, en enklare, torvtäckt byggnad av timmer där tulltjänstemannen hade sin tjänstelokal och bostad. En ny stuga (den andra i ordningen) byggdes 1684 men brann ner redan 1702. Därefter byggdes en ny stuga av timmer som kompletterades med ytterligare en stuga under senare hälften av 1700-talet. Efter att verksamheten upphört 1811 revs tullporten. Stugorna stod sedan kvar ett antal decennier men revs även de under 1800-talet.

Carl von Linné utgick med sina studenter från denna stadstull då de skulle ut på exkursion mot Ultuna och vidare till Liljekonvaljeholmen, Herbatio Ultunensis, där de bland annat studerade luden johannesört.

Författare Mariette Manktelow

Under de gamla tallarnas kronor ställs perspektiven på ända. Stanna upp och se dig noga omkring! Vem har gått här före dig? Lär dig spåra skogens djur och gissa trädens ålder.

Kronåsen är en del av Uppsalaåsen. På Linnés tid var åsen betad och så gott som trädlös, Istället fanns här öppna torrängar, kanske som på Tunåsen idag? Slänten ner mot sjukhusvägen är resultatet av en grustäkt. Sedan Linnés tid har åsen planterats med tall. Tallarna kamouflerar det mesta av åsens egna former, som fornstrandlinjer och dödisgropar. Den öppna ängens växter har ersatts av skuggtåligare gräshed-, lund- och risväxter. De nu ganska gamla och grova tallarna ger området helt andra värden. De lockar till exmepel till sig hålbyggande fåglar, vedlevande insekter, tickor och lavar.

Här seglade vikingarna förbi på Långhundraleden till Östersjön. För Linné var det sjövägen till Stockholm. Idag är Fyrisån fortfarande en viktig resväg – för fiskar som vandrar från havet till bäckarna uppströms. Men passa på att stanna upp, detta är en stämningsfull rastplats med flera historier att berätta.

I nuvarande Ulleråkersparken låg ursprungligen Sandvikskällan. Det var en naturlig källa, likt Ultuna källa som finns kvar än idag söder om Ultuna. Under sent 1700 tal var den flödande Sandvikskällan grunden till ett framgångsrikt Kronobränneri. Brännvinstillverkningen var en betydelsefull verksamhet som gav stora inkomster till staden. Bränneriet ersattes under 1800 talet av ett hospital – som grundlade akademiska sjukhuset. Den psykiatriska delen av sjukhuset blev kvar som Ulleråkers sjukhus när resten flyttade ut. Sandvikskällan ska ha sinat och därför fyllts igen. Historiska handlingar antyder att det har funnits flera källor i området. Källornas tillflöde är åsen, vars friska vatten förser Uppsala med stora delar av sitt kranvatten.

Här hittar du en rastplats med spektakulär utsikt över landskapet! Se ut över slätten, åsen och ån, Uppsalas karaktäristiska landskap, och se hur åsen ser ut inuti!

Ultunaåsen är en del av den långa Uppsalaåsen. Panoramavyn framför Ultunaåsen kallas Årike Fyris. Ett landskap som har ändrats mycket under historien. Här finns inslag som har varit av stor betydelse för Uppsala som stad. Åsen som landväg, ån som farled, de bördiga åkermarkerna och eftertraktade fuktängarna.

Allt har formats av inlandsisen och det stora hav som täckt landskapet sedan dess.Våra platta vidder är skapade på en djup havsbotten efter att isen töat bort. Sedan reste sig landet sakta och havet drog sig tillbaka. Det ersattes av stora insjöar och vikar och så småningom dagens slätter och dalgångar. Men stillheten är bedräglig, även detta är en ögonblicksbild i de stora tidsperspektiv som klimatet och de geologin spelar i. Blunda och föreställ dig vad som har hänt om ytterligare tusen år.

I kunskapsträdgården lever Linnés anda i allra högsta grad. Ullbo är en lite undanskymd men stämningsfull del där du kan upptäcka skugg- och fuktälskande växter, som sträcker sig ner mot dammens blanka yta.

Sedan Linnés tid finns beskrivningar av en ruddamm i detta område. Där påträffade han bland annat vattenaloe och dyblad. Ruddammar anlades ofta i parker, där fisken ruda odlades som matfisk. Dammen i Ullbo är troligen samma damm som omnämns av Linné. Det är sannolikt en så kallad dödisgrop, som bildats vid inlandsisens avsmältning, och alltså inte en anlagd parkdamm.

Likt Ultunakällan har ruddammen i Ullbo tillflöde ifrån åsen. Gamla ledningar från 1800 talet avslöjar att dammens friska vatten användes till djuren i lagården. Vid ett tillfälle har den också grävts djupare för att brukas som branddamm. Idag är den ett viktigt och rogivande inslag i parken Ullbo woodland garden.

Följ spången ända ut till åkanten där vassen slutar, där finns mer att upptäcka! Vad lurar under den mörka ytan?

Fuktängarna som spången löper över, var tidigare öppet vatten. För Sunnerstaviken var just en vik, innan landhöjning, vattenreglering och en vall av muddringsmassor snörde av den från Fyrisån. Viken sträckte sig även norrut ända upp bakom Ultuna herrgård.

På Liljekonvaljeholmen – eller som den tidigare kallades, Liljeholmen – står en av Uppsalas största samlingar av gammal ek. På en stor del av ekarna finns sällsynta och hotade arter, exempelvis tickor och lavar. Liljeholmen var på Linnés tid en lövskogsklädd halvö. I de bevarade protokollen kan man läsa att de bland annat studerade färgmåra, luddjohannesört, notblomster och trift i närheten av denna plats. Notblomstern växer i grunt, näringsfattigt vatten och växer inte i Fyrisån längre. Idag är Fyrisån ett näringsrikt vattendrag, för att näring läcker från staden och jordbruksmarken runt om. Triften går att finna än idag och är en så kallad havsstrandsrelikt. Det betyder att den växer kvar här sedan detta var en havsstrand. Kan du se det framför dig?