Danmarksvandringen
Danmarksvandringen började vid Kungsängstull, nuvarande Svintorget, och följde därefter landsvägen mot Nöden. Innan dess vek man av ner mot Kungsängen för att studera Kungsängsliljan, som upptäcktes 1742. Från Kungsängen vandrade man upp mot det gamla ängsvaktartorpet Pinan, gick över Kuggebro mot kronoparken Djurgården. Därifrån vandrade man till Nåntuna lund, där man samlade insekter.
Före 1758 avslutades exkursionen vid Danmarks kyrka. Efter 1758, då Linné köpt Sävja och Hammarby, gick man vidare förbi Nåntuna lund till Sävja för att äta frukost. Sedan följde man den gamla landsvägen till Danmarks kyrka och Hammarby. Ibland vandrade man i stället till Funbo Lövsta, där lärjungen Pehr Kalm och Baron Sten Carl Bielke tog emot studenterna.
Gottsunda
Gottsundavandringen började vid Uppsala slott och gick genom slottsträdgården (nuvarande Barockträdgården i Botaniska Trädgården). Sedan fortsatte man nuvarande Norbyvägen fram till Lassby Backar (vid Eriksbergskyrkan). Från Lassby Backar gick man vidare till Norby Kärr, eller Norby Helvete som det också kallades. Det låg i det område där idag Urbergsvägen och Bruksvägen korsar varandra. Man följde sedan vägen mot Norby, där man vek av ner mot Hågaåns dalgång, passerade Norby äng, Norby lund, Fäbodarna och Predikstolen. Exkursionen avslutades på Vårdsätra gård, och sedan gick man genom Kronoparken hem.
Vandringen till Gottsunda utgick från den dåvarande Fjärdingstullen. Denna tullport låg nedanför slottet i Engelska parken där universitetsbiblioteket Carolina Rediviva nu ligger. Efter en kort vandring utmed landsvägen mot Norby, förbi slottets trädgård (nuvarande Botaniska trädgården) nådde man Lasseby backar.
Här var man nu redan ett gott stycke från staden och de enda byggnaderna som syntes var Domkyrkan och Slottet uppe på åsen. Utmed vägen låg åkrar och ängar. Betande får, kor och hästar gick i hagarna.
Linné var särskilt noga med att lära studenterna de svenska trädslagen och vad de var lämpliga till. Vid en exkursion den 22 maj 1752 hade han en lång utläggning om askens stora användbarhet (Fraxinus excelsior). ”Sielfwa trädet är hårdt och segt, i synnerhet då den wäxer på feta ställen, då ytan öfwerträffar Eken i hårdhet. Är alltså tienlig till hwarjehanda redskaper, såsom harfwar, hiul, axlar m.m.” står det i protokollet.
På vägen mot nästa by gjorde man flera uppehåll. Hagmarkens växlande karaktär intresserade uppenbart det botaniska sällskapet eftersom många växter antecknades i protokollet. Här noterades tvåblad, lummer, skogsstjärna, mjölon och kråkbär. Vid Norby kärr, vilket på den tiden bör ha varit en våtmark med delvis öppet vatten, fann man tätört, hjortron, sileshår och rosling. I folkmun kallades kärret sedan gammalt även för ”Norby helvete”. Varför, kan man undra. Landsvägen från staden gick alldeles i kanten av kärret och kanske hade någon irrat fel i mörkret, gått ner sig och drunknat. Eller räckte det måhända att kärret födde mygg i stora mängder…
